http://agneszedig.blogg.se/

Hela sommarlovet har gått sen sist ni hörde av mig här på bloggen och det finns ju skäl till det. Kan utan tvekan säga att detta är det värsta sommarlovet hittils. Som man kan läsa i några av dom tidigare inläggen har Vannis varit ofräsch lite till och från.

 

Var väl i slutet av Maj det hela började "på allvar" eller hur man ska beskriva det. Vi var på meeting i SURF sista helgen i maj där jag utgick sista klassen då jag inte kände igen min ponny för fem öre! Nått var verkligen inte som det skulle. I början av Juni så tog vi ut en veterinär som kollade Vannis och konstaterade hälta på båda fram. Hon fick äta medicin i 10 dagar och vila medan jag var i frankrike. När jag kom hem skulle jag få prova rida igång henne försiktigt igen. Men då var hältan ännu värre än innan. Vi avvaktar då och jag skrittar lite men inser snabbt att det bara blir värre. Vi bestämmer oss då för att fara in till kliniken.

 

På kliniken gör vi böjprov i massor vilket numera är min ponnys värsta skräck. Då visar hon iallafall på höger fram och vänster bak. Jag har straffat mig själv så hårt för det här och sagt att allt är mitt fel. Trots att hon inte var som hon skulle efter vännäs var jag nog dum att fara till SURF ändå. Skulle gett fan i att lyssna på alla andra och gått efter min magkänsla. Trodde ju även det är jag som hoppat för mycket, även om jag är väldigt noga med att bara hoppa "högre" max 1 gång i veckan. Blev som ni kanske kan förstå, en otroligt lättnad då veterinären säger att detta inte är någon sån skada, hon var tydligen såå fin i benen för att vara en hopp ponny och även jätte fint musklad. Den här skadan har dampponnyn alltså lyckats fixa själv genom att gå omkull på nått eller liknande, vi vet ju inte exakt. Sen har hon inte visat det så jag har ju ridit på som vanligt. Vi behandlade benen och hon fick äta metacam 10 dagar.

 

Vannis skulle få stå i boxhage i 5 veckor och hon blev nådigt deprimerad kan jag lova. Oj så ont det gjorde att se henne så nere. Kände inte ens igen henne, min glada spralliga ponny bara gick med huvudet i backen och hennes busiga blick var helt borta. På återbesöket hade hon svarat ganska bra på behandligen på frambenet men inte svarat alls bak så vi bestämmer att röntga henne. Röntgenbilderna visar på att hon har en pålagring bak. Det är ingen stor pålagring men så pass stor ändå att chansen att få bort inflammationen som gör henne halt är ungefär 20%. Visste inte vad jag skulle ta mig till.. Vi behandlade iallafall samma ben igen. Sen var det bara hålla tummarna. Jag hade ställt in mig på det värsta men självklart hoppades varenda cell i min kropp att det skulle bli bra. Alla hade väl ställt in sig på att vi skulle få ta bort henne.

 

Efter yttligare tre veckor var det dags för besök nr tre. Hade så ont i magen, har aldrig varit så nervös och rädd inför något i hela mitt liv. Vi longerade, sprang och gjorde nått halvlyckat försök till att böja henne. Man behövde knappt lyfta benen innan hon började stegra. Efteråt var veterinären tyst ett tag innan hon sa  "ja, alltså det ser ju faktiskt riktigt bra ut". Hon såg så chockad ut och det gjorde säkert jag, mamma och Bella också. Med tanke på oddsen vi hade från förra besöket trodde jag aldrig det skulle bli bra. Vilken jävla fighter till ponny jag har♥ 

Nu ska vi skritta en månad minst och sakta men säkert komma igång. Än finns det inga garantiner hon kommer hålla för ridningen. Det är inget jag orkar tänka på nu.